Från analoga syntar till mjukvara

Tror det var 1987 när jag gick förbi Synthiq affären på Hagagatan som jag först hittade Sequential Max. Det hade funnits en syntbutik i flera år på denna gatan och det var Greg Fitzpatrick som importerade Sequential som är mest kända för sin Prophet V. Det här var i slutet av Sequentials karriär även om jag inte visste det då.

Max var en nedskalad synt med sex röster och den kunde bara programmeras genom en dator. Den hade en bra uppsättning feta ljud men saknade pitchbend och modhjul. Knapparna var av typen suddgummi och den hade en enkel sequencer för att spela in låtar. Tyvärr försvann det man spelat in när man stängde av synten.

En ganska rolig synt med mycket bra ljud, men väldigt begränsad eftersom den inte gick att programmera på något enkelt sätt. Jag köpte den dock för 2500:- eller om det var 2990:-. Det var ett bra pris på den tiden för en ny synt. Det fanns liksom inget att köpa för under 7-8000:-.

Men begränsningarna tog ut sin rätt och jag sålde den i Gula Tidningen för 4200:-. En av mina bästa syntaffärer någonsin!

Att nämnas är att Fitzpatrick var mannen bakom Adolphson och Falks syntkarriär. Han spelade syntarna och gjorde om deras trista visor till 80 talets kanske bästa svenska syntpop.

Mannen bakom Sequential Circuits var Dave Smith som nu gör Evolversyntarna och jobbar med Roger Linn på en ny LinnDrum II. Roger Linn är också mannen bakom Akai MPC även om han blev kickad i mitten av 90 talet för att Akai inte ville betala royalties till honom.

Citat från Adolphson Falks hemsida:
"Blinkar Blå har förblivit vår signaturmelodi genom åren och vi tycker kraften i sången tydligt hörs även i den akustiska versionen. Peter lade träffsäkra pianoklanger och Gregs klassiska syntsolo, som han i början av 80-talet framförde på den lika klassiska analogsynten Prophet 10, spelas här av Joakim på violin."

En av de bästa konserter jag varit på någonsin. Med laserharpa och enormt bra ljud väcktes musiken inom mig till liv igen. Tyvärr kunde Jarre inte riktigt följa upp sina skivsläpp från 70 och 80 talen och den senaste plattan jag köpte var något ambientskräp.

Redan samma sommar åkte jag till München och köpte mig en Doepfer analog modulsynt direkt av herr Doepfer själv. En villa strax utanför München dolde denna lilla syntfabrik. Ett otroligt stort urval av syntmoduler fanns det att välja på och Doepfer finns kvar än idag. Jag skaffade mig det vanliga, 2 VCO, 2 ADSR, 1 LFO, en Ringmodulator och 2 VCA.

Jag byggde en egen låda och stoppade in ett MIDI till CV interface från PAiA. Efter ett års pillande tröttnade jag och bytte in den till Jam för ett bra pris. Ljudmässigt var den väl mellan en MS-20 och en minimoog. Rätt kul pryl men ganska tidsödande.

Stärkt av vinsterna från mina äventyr i Gula Tidningen så svarar jag på en annons om en Korg MS-20. En annan kultsynt som ansågs helt ute 1985. Det här var innan mobiltelefonerna så jag får tokringa på ett vanligt nummer där aldrig någon svarar. Bra tänker jag eftersom då ökar chanserna att jag kan få den.

Får tag på en kille som bor i en pytteliten lägenhet i Tensta. Vi kommer överens om en tid och bestämmer att vi ska ses i helgen. På lördagen får jag ett brev, om man betalade dubbelt porto kunde man få breven utdelade på lördagar, och där får jag alla detaljer om adress. Han hade tappat bort mitt nummer...

Han hade en patch som lät som en skällande hund. Tanken var att han skulle koppla den till ytterdörrens handtag så att synten skällde om någon försökte ta sig in...kreativt! Själv langade jag upp 1500:- och kom hem med en riktig klassiker. En Korg MS-20 saknar minnen och MIDI vilket gjorde att jag fick kopiera upp patch scheman på papper. Dessa scheman användes till att markera alla rattars position så att man kunde komma ihåg olika ljudinställningar. Det låter helt vansinnigt i dessa VST syntdagar, men så var det förr!

Halva fronten såg ut som en telefonväxel och där kunde man koppla upp syntens moduler efter eget huvud. Mycket flexibelt och tidskrävande med andra ord.

Då i mitten av 80-talet var kanske inte Korg MS-20 ljudbilden den hetaste, i mitt tycke ett tunt vasst ljud som mest passade för effekter. Nu anses den som en klassisk analogsynt men då var den hopplöst föråldrad och omodern.

Jag gav ganska snabbt upp den och sålde den vidare med några hundralappar i vinst.

Med nytaget körkort lånade jag pappas bil för att åka till Haninge på en annons i Gula Tidningen. I mitten av 80-talet var analogsyntarna billiga, en värsting som Roland SH-5 kunde jag få för en tusenlapp och den hade säkert gått att pruta på. Men jag var ung och grön och vågade inte pruta.

Av någon anledning vågade jag inte köra till Haninge utan jag åkte till Tumba för att ta pendeln där till Haninge. Idiotiskt eftersom SH-5 har inbyggt case och den väger en 15-20 kilo.

En snabb affär och ett släpande av synten till pendeln, en alkis kommenterade att det stod Roland på lådan. Han trodde jag hette Roland...

Äntligen hemma och jag hamrade på synten några månader utan att riktigt vara nöjd. Det var ett ganska tunt ljud tyckte jag även om det var en välutrustad synt med ringmodulator och pitch bend i plåt! Det var lätt att få fram galna effektljud och komplexa patcher. Men jag var frälst med feta basar och moogljud. Orkade aldrig ge min SH-5 en chans.

Vi blev aldrig riktigt vänner och jag sålde den med vinst i gulingen efter ett halvår, tror jag fick 2000 kronor. En annan ung kille köpte den och han undrade om det gick att ta ut den ur caset, men caset var själva skalet om ni förstår.

När får Jam in Akai MPC 1000 med nya padsen? I slutet på april, men det är ju nu! Måste maila och fråga igen.

Varför en Akai MPC när man har både Cubase och Live? Det ska jag försöka svara på framöver. Kampen mellan mjukvara och hårdvar är redan över. Känns som om mjukvara vann redan 2006 och nu kör alla mjukvara inklusive oss. Vi sålde alla syntar och sitter med alla vst syntar som vi kan hitta.

Frågan är, blev det bättre? På ett sätt blev det bättre. Att kunna spara alla syntar och inställningar i ett projekt sparar oerhört mycket tid. Problemet är att vi nu har för stora möjligheter. Att välja basljud tar en evighet när man ska surfa igenom alla presets och helst editera dem lite.

Jag har tappat lite flow med alla möjligheter som finns. Men är det en lösning att gå tillbaka till hårdvara igen. Tror inte det, har ingen lust att spara syntljud i midi sys filer och annat jox.

Lösningen kan vara att leta efter ett helt nytt arbetssätt. Jag gillar electro och breakmusiken från tidigt 80 tal typ Newcleus, Africa Bambatta (hur det nu stavas) och Cybotron. Det har inpirerat mig kolla in alla akai mpc videor på youtube.

Jag kör med Live 6.10 och den fungerar bra under Vista. För en tusing kan jag uppgradera till Live 7. När jag kollat vad jag får verkar det som om drumtracks är mest intressant. Det gör att ett trumspår bara tar upp en kanal även fast varje trumljud går att justera individuellt. Som en trummaskin ungefär på en kanal.

Det verkar oerhört enkelt att slänga in olika trumljud i sitt drumtracks. Men frågan är hur mycket vi kommer att använda det. Vi gör låtarna i Cubase Studio 4 och använder Live när vi spelar live. Vi lägger upp låtarna som wave filer och triggar dem från en Korg PadKontrol.

Jag tror jag väntar med Live 7. Det var större skillnad mellan Live 5 och Live 6 som jag minns det. Läste något om att den interna ljudhanteringen i Live 7 var förbättrad, men det känns ganska onödigt för oss. Ett taskigt PA lär ändå inte göra att man hör någon skillnad mellan Live 6 och 7.

En blogg om analoga syntar, samplers, hårdvara och mjukvara. Exempelvis Cubase, Ableton Live, Akai MPC och annat kul som vi använder i studion.

Just nu är det Akai MPC 1000 med JJ OS som står på tapeten.