Hårdvarusynten död?

Helt klart så verkar det inte gå att tjäna pengar på att sälja hårdvarusyntar. Många undrade nog vad Clavia/Nordlead gjorde när de började göra digitala elpianon istället för att utveckla sina syntar. Men så här i efterhand gjorde de helt rätt. Hårdvara köps bara av de som spelar live och skolade musiker. De andra kör på piratkopierade VST syntar från Pirate Bay.

Men finns det någon framtid för hårdvarusynten? Jag tror att det finns en liten nischmarknad och att den kan öka något när folk upptäcker att det inte blir bättre musik även fast man har 50 VST syntar.

Självklart måste man göra som med Virussyntarna, de ska integreras helt med datorn som en VST men också fungera självständigt. Visst är det knapparna och rattarna man vill åt i första hand, men ett midikeyboard med 100 rattar är inte så kul som en riktig synt.

Waldorf och Creamwares ASM syntar har återuppstått som tur är. Men helt klart är marknaden just nu väldigt liten för hårdvarusynten.

Korg Electribe M

Som alla andra suktade jag hårt efter en electribe när de kom i slutet av 90 talet. Det fanns en trummodell och en analog syntmodell. Sedan släpptes M modellen som var en kombinerad trum och synt electribe. Den inhandlades i Hamburg på Amptown till ett bra pris, tror det var runt 3000:-.

Den hade inte lika elektroniska trummor som R modellen utan det var mest samplingar. Synten var inte heller lika hård som på A modellen. En hyfsad sketchpad för låtidéer var det dock. Trots alla begränsningar jämför med softsyntar blev det en del hårda trum och basspår vi gjorde på den.

Jag blockade den för 2500:- till en kille som lirade på Tech Noir.


Sequential Max, en kort historia

Tror det var 1987 när jag gick förbi Synthiq affären på Hagagatan som jag först hittade Sequential Max. Det hade funnits en syntbutik i flera år på denna gatan och det var Greg Fitzpatrick som importerade Sequential som är mest kända för sin Prophet V. Det här var i slutet av Sequentials karriär även om jag inte visste det då.

Max var en nedskalad synt med sex röster och den kunde bara programmeras genom en dator. Den hade en bra uppsättning feta ljud men saknade pitchbend och modhjul. Knapparna var av typen suddgummi och den hade en enkel sequencer för att spela in låtar. Tyvärr försvann det man spelat in när man stängde av synten.

En ganska rolig synt med mycket bra ljud, men väldigt begränsad eftersom den inte gick att programmera på något enkelt sätt. Jag köpte den dock för 2500:- eller om det var 2990:-. Det var ett bra pris på den tiden för en ny synt. Det fanns liksom inget att köpa för under 7-8000:-.

Men begränsningarna tog ut sin rätt och jag sålde den i Gula Tidningen för 4200:-. En av mina bästa syntaffärer någonsin!

Att nämnas är att Fitzpatrick var mannen bakom Adolphson och Falks syntkarriär. Han spelade syntarna och gjorde om deras trista visor till 80 talets kanske bästa svenska syntpop.

Mannen bakom Sequential Circuits var Dave Smith som nu gör Evolversyntarna och jobbar med Roger Linn på en ny LinnDrum II. Roger Linn är också mannen bakom Akai MPC även om han blev kickad i mitten av 90 talet för att Akai inte ville betala royalties till honom.

Citat från Adolphson Falks hemsida:
"Blinkar Blå har förblivit vår signaturmelodi genom åren och vi tycker kraften i sången tydligt hörs även i den akustiska versionen. Peter lade träffsäkra pianoklanger och Gregs klassiska syntsolo, som han i början av 80-talet framförde på den lika klassiska analogsynten Prophet 10, spelas här av Joakim på violin."



Jean Michel Jarre i Globen 1997

En av de bästa konserter jag varit på någonsin. Med laserharpa och enormt bra ljud väcktes musiken inom mig till liv igen. Tyvärr kunde Jarre inte riktigt följa upp sina skivsläpp från 70 och 80 talen och den senaste plattan jag köpte var något ambientskräp.

Redan samma sommar åkte jag till München och köpte mig en Doepfer analog modulsynt direkt av herr Doepfer själv. En villa strax utanför München dolde denna lilla syntfabrik. Ett otroligt stort urval av syntmoduler fanns det att välja på och Doepfer finns kvar än idag. Jag skaffade mig det vanliga, 2 VCO, 2 ADSR, 1 LFO, en Ringmodulator och 2 VCA.

Jag byggde en egen låda och stoppade in ett MIDI till CV interface från PAiA. Efter ett års pillande tröttnade jag och bytte in den till Jam för ett bra pris. Ljudmässigt var den väl mellan en MS-20 och en minimoog. Rätt kul pryl men ganska tidsödande.

Efter Roland kommer Korg

Stärkt av vinsterna från mina äventyr i Gula Tidningen så svarar jag på en annons om en Korg MS-20. En annan kultsynt som ansågs helt ute 1985. Det här var innan mobiltelefonerna så jag får tokringa på ett vanligt nummer där aldrig någon svarar. Bra tänker jag eftersom då ökar chanserna att jag kan få den.

Får tag på en kille som bor i en pytteliten lägenhet i Tensta. Vi kommer överens om en tid och bestämmer att vi ska ses i helgen. På lördagen får jag ett brev, om man betalade dubbelt porto kunde man få breven utdelade på lördagar, och där får jag alla detaljer om adress. Han hade tappat bort mitt nummer...

Han hade en patch som lät som en skällande hund. Tanken var att han skulle koppla den till ytterdörrens handtag så att synten skällde om någon försökte ta sig in...kreativt! Själv langade jag upp 1500:- och kom hem med en riktig klassiker. En Korg MS-20 saknar minnen och MIDI vilket gjorde att jag fick kopiera upp patch scheman på papper. Dessa scheman användes till att markera alla rattars position så att man kunde komma ihåg olika ljudinställningar. Det låter helt vansinnigt i dessa VST syntdagar, men så var det förr!

Halva fronten såg ut som en telefonväxel och där kunde man koppla upp syntens moduler efter eget huvud. Mycket flexibelt och tidskrävande med andra ord.

Då i mitten av 80-talet var kanske inte Korg MS-20 ljudbilden den hetaste, i mitt tycke ett tunt vasst ljud som mest passade för effekter. Nu anses den som en klassisk analogsynt men då var den hopplöst föråldrad och omodern.

Jag gav ganska snabbt upp den och sålde den vidare med några hundralappar i vinst.

image1

Min första analogsynt Roland SH-5

Med nytaget körkort lånade jag pappas bil för att åka till Haninge på en annons i Gula Tidningen. I mitten av 80-talet var analogsyntarna billiga, en värsting som Roland SH-5 kunde jag få för en tusenlapp och den hade säkert gått att pruta på. Men jag var ung och grön och vågade inte pruta.

Av någon anledning vågade jag inte köra till Haninge utan jag åkte till Tumba för att ta pendeln där till Haninge. Idiotiskt eftersom SH-5 har inbyggt case och den väger en 15-20 kilo.

En snabb affär och ett släpande av synten till pendeln, en alkis kommenterade att det stod Roland på lådan. Han trodde jag hette Roland...

Äntligen hemma och jag hamrade på synten några månader utan att riktigt vara nöjd. Det var ett ganska tunt ljud tyckte jag även om det var en välutrustad synt med ringmodulator och pitch bend i plåt! Det var lätt att få fram galna effektljud och komplexa patcher. Men jag var frälst med feta basar och moogljud. Orkade aldrig ge min SH-5 en chans.

Vi blev aldrig riktigt vänner och jag sålde den med vinst i gulingen efter ett halvår, tror jag fick 2000 kronor. En annan ung kille köpte den och han undrade om det gick att ta ut den ur caset, men caset var själva skalet om ni förstår.

image2

RSS 2.0