Från analoga syntar till mjukvara

Varför anses det finare att sjunga påklistrade texter om hjärta och smärta med akustisk gitarr än att spela bra syntpop? Det är synnerligen irriterande med hesa röster som levererar trams iklädd skägg och ylletröja. Av någon anledning ska ett avskalat dåligt framfört arrangemang ha mer känsla om man plinkar på en gitarr.

En av den svenska synthistoriens lågvattenmärken är när Adolphson Falk kör sina syntklassiker på akustisk gitarr med ståbas. Helt plötsligt vill de betraktas mer som musiker än som syntpoppare.

Att kunna spela ett instrument ger inte mer känsla. Att vara orakad och blotta sina innersta tankar ger inte mer inlevelse.

Värst av allt är när någon tar en bra Depechelåt och framför den på gitarr. Helt plötsligt ska det vara så jävla känsligt och utlämnande. För mig är det bara en person som massakerar en bra låt.

Den där Kjellvander är ändå värst, svårt att hitta mer påklistrat i Sverige idag.